Även i de lyckligaste stunderna finns det smärta inblandat.
Jag tror att det är så att när du är som lyckligast är din smärta också som störst även fast du inte känner den.
När jag är lycklig har jag en tendens att alltid blicka tillbaka på det mörka. För att jämnföra vem jag var då mot vem jag är nu.
När jag trampade snett var min psyke helt. Inte ens lite defekt.
Nu är det sprickor över allt och vettet och allt bra åker ut.

Att stå vid ett vägskäl är väl lite som att stå vid ett stup.
Att falla känns lockande men sen är det slut. Du väljer antingen att ta ett steg bakåt eller ett framåt. Allt eller inget. Allt skulle få vara att falla och kanske få komma till himmelriket.
Inget skulle få vara att fortsätta leva det halvdeppresiva "lagom"livet.

Och när människor dyker upp från förr du lovade dig själv att komma över, så får helt plötsligt vägskälet en till väg och stupet blir högre och djupare.