Jag gav aldrig upp dig när du försvann. 
Jag börjar ledsna på att alltid leva i en cirkel. Man når ända upp, men sen glider du ner igen. Och så håller det på.
Jag har givit bort min själ till alltför många människor jag inte borde. Jag början mer eller mindre bli proffs på att faila här i livet.
Diplomerad failare?
- Jotack, det passar mig utmärkt.
Någonstans ute i den mörka natten har jag gått vilse. Jag har hamnat snett på livets karta. Mitt hjärtas kompass har pekat åt fel håll och hjärnans GPS har slut på batterier. 

Mer eller mindre så lever jag på minnen och kommande utfantiserade händelser som med största sannolikhet inte ens kommer inträffa om jag så skulle döda för det.

Att vänta på något som aldrig kommer hända har blivit mitt motto, dock omedvetet. 

Jag skjuter upp allt och lägger det åt sidan. Att såra någon sårar alltid dig själv ännu mer. 
Men så är det långt ifrån alltid, men just nu är det så.

Jag vill bara få vara ifred från alla personer just nu. Jag väljer själv ut de få jag vill prata med ikväll. 
Nu ska jag återgå till mina brinnande tankar och fortsätta skriva på privatbloggen.
Min egendrivna virtuella psykolog. Även fast jag inte har svar på mina egna frågor, så fortsätter jag alltid att leta.