Mitt internet funkade inte föränn runt 23.00 igår och att sätta mig och skriva kändes inte så trälit.

Så, vad har hänt sen senast då?
Jag har färgat håret. Ska göra det en gång till så att färgen blir så som jag vill ha den. När jag köpte färgen fick jag med ett rouge från Face Stockholm. Gissa om jag vart lycklig?

Jag har knytit an till lite av mitt forna mig. Vilket faktiskt känns bra som fan.
Men efter att ha trånat så länge efter något egentligen väldigt obetydligt men som betyder allt så känns ändå inte lyckan maximal när man nått dit. Det där med att man ska ta vara på det man har är en klyscha, men det är verkligen sant. För det är inte föränn du står tomhänt som du känner att du är lika tom som vakumet uppe bland vintergatans stjärnor och planeter.

Utöver det så är allt om Valborg lite suddigt och oklart än, så vi får se vad som händer. Efter som att vägar korsas och snören skapar trassel så leder det till precis den situationen jag besitter mig i right now.

Nu ska jag gråta ut min sorg respektive lycka utöver en kopp capuccini.

Well there was a time when you let me know
What's really going on below
But now you never show that to me do you
But remember when I moved in you
And the holy dove was moving too
And every breath we drew was hallelujah

Well, maybe there's a god above
But all I've ever learned from love
Was how to shoot somebody who outdrew you
It's not a cry that you hear at night
It's not somebody who's seen the light
It's a cold and it's a broken hallelujah